En märklig bok, samtidigt befriande och upprörande. Är det så ungas umgänge ser ut idag, eller är det bara ett tankeexperiment, drivet till sin spets?
Klementine – vilket namn, självvalt vid 8 års ålder – praktiserar gratis på en reklambyrå. På kvällar och helger går hon ut och festar, helst att hon raggar upp andra killar varje gång, till slut även tjejer. Men sex ska hon helst inte ha, för det har gynekologen sagt ifrån, det gör ont av en länge oupptäckt låg svampinfektion. Hon raggar ändå, samlar och förbrukar människor, ligger bredvid men sällan med dem. I en cynisk ton beskriver hon alla hon möter, varje kapitel med ett nytt namn som rubrik. Ständigt måste hon fylla på bekräftelseförrådet som alltid är tomt när hon vaknar nästa morgon. Människorna undersöks obarmhärtigt noggrant på vilka alla de sätt som de kan utnyttjas, plåtas även på tyvärr suddiga bilder för att bättra på hennes fejsbook-status. Bäst mår hon när hon inte längre kan skilja sina verkliga upplevelser från sina drömmar, sällan hon kommer ihåg något glasklart. Det vill hon inte, för emellanåt drabbas hon av förlamande ångest, ligger bara hemma hos farmor och farfar där hon bor, farmor som tar hand om henne.
I sista kapitel blir det ett övertydligt JAG som rubrik – det skulle författaren kunnat utelämna, som om man som läsare inte begripit vad hon skrivit om.
Vilket jag kanske inte har heller, för den delen, för under hela läsningen känns det som jag luras av hennes berättelse. Det känns som hon bara låtsas, hon gestaltar sin berättelse, skapar en myt, låter bara som en världstrött, desillusionerat människoslukare. Ett utåtvänt sätt att hantera det egna jagets överkänslighet i ett hårt samhälle där mycket består av tom yta.
Klementine verkar inte ge upp, det tycker jag är befriande och inger hopp. Hon bara fortsätter att möta människor i rasande takt, tror alltid att nästa möte kanske ger henne den lilla extra upplevelsen. Skriven på ett lakoniskt, cyniskt, drivet språk som emellanåt är fruktansvärt roligt. Jag tycker om Klementine – på avstånd.
Klementine – vilket namn, självvalt vid 8 års ålder – praktiserar gratis på en reklambyrå. På kvällar och helger går hon ut och festar, helst att hon raggar upp andra killar varje gång, till slut även tjejer. Men sex ska hon helst inte ha, för det har gynekologen sagt ifrån, det gör ont av en länge oupptäckt låg svampinfektion. Hon raggar ändå, samlar och förbrukar människor, ligger bredvid men sällan med dem. I en cynisk ton beskriver hon alla hon möter, varje kapitel med ett nytt namn som rubrik. Ständigt måste hon fylla på bekräftelseförrådet som alltid är tomt när hon vaknar nästa morgon. Människorna undersöks obarmhärtigt noggrant på vilka alla de sätt som de kan utnyttjas, plåtas även på tyvärr suddiga bilder för att bättra på hennes fejsbook-status. Bäst mår hon när hon inte längre kan skilja sina verkliga upplevelser från sina drömmar, sällan hon kommer ihåg något glasklart. Det vill hon inte, för emellanåt drabbas hon av förlamande ångest, ligger bara hemma hos farmor och farfar där hon bor, farmor som tar hand om henne.
I sista kapitel blir det ett övertydligt JAG som rubrik – det skulle författaren kunnat utelämna, som om man som läsare inte begripit vad hon skrivit om.
Vilket jag kanske inte har heller, för den delen, för under hela läsningen känns det som jag luras av hennes berättelse. Det känns som hon bara låtsas, hon gestaltar sin berättelse, skapar en myt, låter bara som en världstrött, desillusionerat människoslukare. Ett utåtvänt sätt att hantera det egna jagets överkänslighet i ett hårt samhälle där mycket består av tom yta.
Klementine verkar inte ge upp, det tycker jag är befriande och inger hopp. Hon bara fortsätter att möta människor i rasande takt, tror alltid att nästa möte kanske ger henne den lilla extra upplevelsen. Skriven på ett lakoniskt, cyniskt, drivet språk som emellanåt är fruktansvärt roligt. Jag tycker om Klementine – på avstånd.
/Dorothee
0 kommentarer:
Skicka en kommentar